natnic

Timotejs låt spelas hela tiden nu i radio..


Den är ju mycket bättre som inspelad.
Tjejerna kunde verkligen inte sjunga live.
Men en helt okej låt.

Jag är så sjuukt trött. Har inte sovit nu på två nätter.
Eller jag har sovit, men inte många timmar.
Nicole och hennes feber har varit a pain in the ass!
Men det är bättre idag så jag hoppas på en bättre natt i natt.
Dessutom tycker jag så synd om henne när hon mår så där dåligt.
Det är ju mer synd om henne än om mig.
Men jag tycker det är skönt att få gnälla lite.

Jag och Sompo hade ett givande samtal här om dagen.
Då kom vi fram till att alla bara skriver på facebook och
 överallt hur underbart det är att vara småbarnsförälder.
Nästan ingen skriver om hur jobbiga nätterna kan vara,
eller hur osams man är med sin kille som inte
 vill hjälpa till så mycket som man själv vill,
eller hur mycket barnet bara skriker.. osv.

Därför ska jag börja försöka klaga lite mer öppet. Haha!
Gå emot strömmen liksom.

När vi ändå halkade in på ämnet,
så började vi diskutera hur barn har blivit en typ av status symbol.
En accessoar.
Som en chuiaua i en liten handväska.
Handväskan är en vagn och hunden en bebis.

Folk skaffar barn till höger och vänster, hursomhelst.
Men sen då?
Man skaffar väl barn för att man vill göra dom till bra människor och ge allt man har till den lilla?
En bra och trygg uppväxt är väl det man strävar efter att kunna ge?
Inte för att verka märkvärdig och sen när det blir jobbigt 
och enformigt dra ut på krogen varje helg med polarna?

Nej! Inte enligt mig. Och inte enligt Sompo!

När man väljer att skaffa barn,
så borde det vara självklart att man väljer bort kroglivet.

Missförstå mig inte. Självklart kan man gå på krogen med vännerna, då och då.
Men faan inte varje helg sätta sig på lokalpuben och kröka ner sig bara för att.
Jag tycke det är helt fel. Då skulle man ha väntat med barn och krökat färdigt först.

Jag har hört vissa säga att:
som småbarnförälder behöver man ensamtid.

Ja, håller med. Annars orkar man inte.
Men ensamtid för mig kan vara
ett långt varmt bad, en promenad utan barnvagn, en tjejmiddag, ett pass på gymmet.


Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå dom morsor som lämnar bort sina barn
över en natt och ibland en hel helg, bara för att få gå ut och supa!
PINSAMT! Och fruktansvärt tragiskt!


Jag kan vara ärlig och säga att jag inte planerar att vara
 nykter resten av livet för att jag har blivit mamma.
Men jag kan också tala om att inte en enda gång på nio månader
 har jag lämnat bort min dotter för att gå ut och festa.
Jag har inte lämnat bort henne överhuvudtaget faktiskt,
mer än ett par timmar och av praktiska skäl.

Självklart drar jag iväg och tränar och lite sånna saker.
Men då är hon hemma med sin pappa.

Nu börjar hon bli så stor att det känns mer okej.
När man lämnar henne hos mormor tycker hon att det är kul!
Och för mig är det en enorm skillnad.


När jag fick veta att jag var gravid visste jag att jag gick in i
 mammarollen av hela mitt hjärta, av hela min själ.
Och det är jag stolt över.

Jag säger inte att dessa mammor inte älskar sina barn, verkligen inte.
Jag säger bara att jag inte kan förstå dom.