natnic

Det finns så många "jag-borde" nu,
men jag vet inte vart jag ska börja.


När jag har massa sker som ska göras så blir jag som handlingsförlamad.
Jag borde börja sortera tvätt som ska tvättas och tas med till Kreta.
Jag borde vaxa klart mina ben.
Jag borde ta en dusch.
Jag borde börja fundera på vilka och hur mycket kläder jag ska ha med.
Jag borde lägga fram kläder som Nicole ska ha med...
och så vidare..



Istället sitter jag och ältar sönder en sak.
Jag måste bara lätta på hjärtat.


Trots att jag skaffat barn och är mamma nu, så är jag samma person som innan.
Det känns som jag vill skrika:
 HALLÅ DET ÄR JU JAG! NATHALIE! PATTA! MAJVOR! NATTA!

Jag vet inte om jag överdriver men jag känner mig så jävla besviken.
Av flera olika personer och anledningar.

Jag skulle inte välja bort en vän pga andra intressen eller prioriteringar i livet.
Om du inte vill skaffa barn. So what!? Vad rör det mig och min relation till dig?
Det känns som att folk medvetet eller omedvetet väljer bort mig och
jag tar för givet att det beror på att jag blivit mamma.
Vad annars? På vilket annat sätt är jag förändrad?

Lika väl som man sitter och disskuterar sina olika jobb eller olika killar eller olika ALLT
så pratar jag om mitt barn, BLAND ANNAT. Och?
Är det en SÅN STOR grej? Jag bara undrar..

Jag tror också det beror på mitt icke-drickande.
Bara för att man inte kan supa ihop, så finns det inget gemensamt.
Vad är det för en jävla vänskap, ursäkta mig?
Jag blir verkligen upprörd.

Lika väl som jag ska förstå och acceptera att alla inte tänker barn i första hand,
utan sig själva och en karriär,
att resa och festa och träffa nya människor, åka till nya platser, uppleva nya saker...
Lika väl måste väl jag förtjäna detsamma tillbaka, eller?

För mig är inte en karriär med mycket jobb och mycket pengar the thing in life.
För mig är och har det alltid varit att få känna kärleken till ett barn.
Att få känna barnets kärlek till mig.
För mig är ett: Mamma jag älskar dig, mer värdefullt än alla pengar i hela världen.
Att få natta min dotter och känna att bara hos mig är hon trygg och hon känner samma sak,
 är viktigare än att göra karriär och bli framgångsrik.
Att få se henne utvecklas och förvandlas till en liten egen
 individ är i mina ögon den största gåvan en människa kan få!

Men det betyder inte att det måste vara samma för dig!?
Och är det inte det, då är vi inte vänner... hm..

Varför kan det inte bara vara okej att tycka olika?
Sen NÄR blev detta ett problem? Berätta, för jag tycks ha missat det!


Hur som helst känner jag att jag behöver inte några låtsasvänner som bryr sig ibland.
Som kan ringa i brist på annat eller bara hör av sig
 om dom ser att jag skrivit något på facebook.
NEJ TACK!

Känner du dig träffad har du antagligen anledning..
Då behöver vi inte ha den här "låtsas vara kompisar bara för att så gör man" -grejen mer.
Ni behöver inte betrakta mig som en i kompisgänget,
för jag ser definitivt inte er som vänner längre.
Hårda ord, hårda bud.
Jag kör hårt mot hårt. Och jag känner mig HÅRT dissad, av flera stycken.

Men det är OKEJ. Vissa glider man isär med och så är det.
Men ska detta vara den avgörande faktorn?



Vill tillägga att jag inte riktar detta inlägg mot den person som jag pratade med detta om idag.
Det bara utlöste mina tankar och känslor. I love YOU!

Jag vet vilka mina riktiga vänner är och er tänker jag vara rädd om.
Tack för att ni är äkta. Det betyder mycket. NI betyder mycket och jag älskar er.