natnic

Nu har jag nattat Nicole och tagit mig ett bad med diverse innehåll.

Det var skönt och nödvändigt.
Jag har varit så arg och ledsen nu på kvällskvisten att jag bara
behövde få stänga av och koppla av i min ensamhet.

Låg där och funderade, vilket är ofrånkomligt
när man bara ligger och stirrar in i kaklet:

När vet man om man håller på att förlora något.. eller någon?
KAN man veta det? Går det att se, innan det är för sent?
När vet man, om man är den som någon håller på att förlora?
KAN man veta det, eller kommer det bara en dag när man tackar för sig?
Vad kan man som bådadera, göra för att inte förlora eller bli förlorad?

Jaa, ni vet.. när jag sätter igång med mina tankar så tar det aldrig slut.
Jag grubblar och grubblar och grubblar.
Tillslut har jag glömt roten till allt grubblande.
Sällan jag kommer fram till något vettigt heller..
Tycker saker låter skitbra i huvudet
men som sen aldrig skulle vara realistiska i verkligheten.
Därför att varje människa har sin egna verklighet..
Då måste ju svaret vara att kombinera en veklighet med en annan..

Och hur lätt är det? Egentligen?





"Man vet aldrig vad man har, först man förlorat det"

Kliché eller rena rama sanningen?


      Well, I´m happyface now...



Natti natti